Romagna, på Italiens adriatiska kust, befinner sig mitt i en vinrevolution. Regionen har lagt sitt gamla rykte om enkla, lättklunkade trattoriaviner bakom sig, och bygger nu upp ett renommé för komplexa och karaktärsfulla röda viner på druvan sangiovese, Romagna Sangiovese. Centralt för denna renässans är utvecklingen av regionala ursprung och identiteter, skapade kring ett system med 16 specifika underdistrikt (sottozone). Jordmånen är skiftande, en mosaik av blå lera, marina fossiler och högt belägna apenninska skogar. Klimatet varierar med läge och altitud. Båda dessa aspekter understryker att Romagna sangiovese är lika varierad som sitt landskap, från kraften i Predappio till elegansen i Modigliana. Minst lika spännande är framväxten av en stark identitet för de vita vinerna gjorda på druvan albana. Romagna är den östra delen av regionen Emilia-Romagna, världsberömd för sin gastronomi. BKWine Magazines gästskribent Jeanne Peixian Qiao tar oss med på en resa genom Romagnas vinlandskap för att reda ut ett antal missförstånd.
1. Romagna var aldrig bara Toscanas granne
Historien om Romagnas viner kan sägas börja med en flod. Inte Po, utan Tibern. Dess källa ligger på Monte Fumaiolo-berget i Apenninerna. I över fem århundraden tillhörde detta område Toscana. År 1923 flyttades gränsen. Benito Mussolini, som var född i Romagna, ville nämligen att den flod som symboliserade Roms storhet skulle ha sin källa i hans egen hemregion.
Genom denna politiska gest införlivades Tiberns källa och det omgivande bergsområdet i Romagna. Linjen på kartan ändrades, men den kulturella och vinmakarmässiga identiteten följde inte med lika lätt. I Modigliana, och i delar av Romagnas apenninska delar, talar de branta sandstenssluttningarna, det svala bergsklimatet och vinernas finlemmade struktur fortfarande med toskansk accent.
Romagnas koppling till sangiovese är äldre och djupare än vad många vinkonsumenter inser. Ett av de tidigaste skriftliga omnämnandena av namnet sangiovese finns i ett notariedokument från Faenza daterat 1672. Sangiovese di Romagna blev en DOC 1967, ungefär samtidigt som de tidiga DOC-åren för Chianti och Brunello di Montalcino. Det blev därmed den första DOC-beteckningen i Emilia-Romagna och en av de tidigaste i hela Italien.
2. Romagna är inte längre en enhetlig generisk vinregion
Under decennier förknippades Romagna sangiovese med något enkelt: plattlandsodlingar, stora volymer och okomplicerade rödviner som serverades på strändernas trattorior längs den adriatiska kusten. Bergen fanns där, men var sällan en del av berättelsen.
Förändringen började 2011 när de första officiella underdistrikten introducerades, och systemet utökades 2019 till att omfatta 16 geografiska beteckningar*. Det var ett svar på Romagnas extrema geologiska och mikroklimatiska fragmentering – ett erkännande av att Romagna inte längre kan betraktas som ett enda, enhetligt vinlandskap.
När man kör söderut från Via Emilia märks förändringen omedelbart. Leran övergår i sandsten. Vingårdarna klättrar högre. Skogen blir tätare och temperaturen sjunker.
En bild återkommer ständigt när lokala producenter beskriver regionen: ”Romagna-ridån” (the Romagna Curtain), en bergsrygg som skiljer de soligare, norra kullarna från det mörkare inlandets bergsmassiv. På ena sidan finns bredare lersluttningar och varmare lägen. På den andra sidan – ”bakom kulisserna” – möts man av svalare skogar, sandstensjordar och högre höjder. Denna sida är brantare och mer svårarbetad, men den frambringar några av regionens mest raffinerade sangiovese-viner.
Geologin är ovanligt komplex, även med italienska mått mätt. Alessandro Masnaghetti, den italienska kartografen och författaren bakom kartläggningen av Romagnas underzoner, visar upp en mosaik där lera, märgel, sand och kalkrika inslag skiftar snabbt, ibland över mycket korta avstånd. Kring Bertinoro och Predappio dominerar spungone, en fossilrik kalksten som en gång bildades på havets botten. Runt Castrocaro är det istället blå lera och varma källor som sätter tonen. Högre upp i Modigliana ger formationen Marnoso Arenacea växlande lager av sandsten och märgel. Genom regionen löper också Vena del Gesso, ett gipsstråk som nyligen togs upp på UNESCO:s världsarvslista.
3. En druva, flera dialekter
De 16 deldistrikten är därför inte bara dekorativa namn på en etikett, utan ett steg bort från en generisk (enhetlig) regional identitet mot något som bättre speglar mångfalden i glaset. Varje zon har sin egen karaktär, även om det för många konsumenter kan ta tid att ta till sig den växande komplexiteten av namn och stilar. Det räcker dock med att titta på fyra av dem för att förstå bredden:
Predappio ger kanske det mest strukturerade uttrycket. Här bygger sangiovese på syra och tannin; vinerna är mindre omedelbara i sin ungdom och vinner ofta stort på lagring. De kan upplevas som strama snarare än generösa, med en stadig kärna och ett grepp som förklarar varför gamla flaskor från svalare, klassiska årgångar fortfarande är i högsta grad levande decennier senare.
Modigliana talar från högre höjder. Sandsten, hög höjd, vindar och skog ger dess sangiovese ett helt annat register: ljusare i färgen, stramare i konturerna och ofta präglat av vilda örter, sälta och en distinkt ”nerv” i munnen. Det är en av de bästa platserna för att förstå hur Romagna kan röra sig från kraft till elegans utan att tappa druvans karaktär.
Castrocaro är mer taktilt och omedelbart. Dess calanchi (erosionslandskap), blå lera och mineralrika källvatten skapar ett landskap som känns nästan skulpterat av erosion och underjordiska rörelser. I glaset kombinerar vinerna saftig frukt och modern lätthet med en kryddig, salt ton som räddar dem från att bli enkla.
Bertinoro för återigen in havet i berättelsen. Det kallas för ”Romagnas balkong” där det blickar ut mot Adriatiska havet, beläget på jordar där spungone spelar en central roll. Vinerna bär ofta på en solmogen frukt, sälta, struktur och en påtaglig fräschör i avslutet – som om den urgamla havsbotten och dagens havsbris talade samma språk.
Romagna sangiovese är ingen enskild stämma. Det är en och samma druva som talar flera olika dialekter.
4. Romagnas identitet formas lika mycket i källaren som i vingården
Dessa dialekter är inte enbart geologiska, de är också skapade av människan. I Romagna formas ett deldistrikts identitet inte bara av geologin, utan i hög grad av de beslut som fattas i vingården och i vinkällaren.
Den mänskliga faktorn är just nu en av de mest intressanta aspekterna i regionen. Vissa producenter strävar efter ett rent uttryck med fokus på frukt, gjort på rostfritt stål. Andra använder betongtankar för att få textur och en lugn utveckling, fransk ek för struktur, eller amforor och qvevri (som till exempel hos Tre Monti) för längre skalmaceration och mer texturdrivna viner. Dessa val är inte kosmetiska; de förändrar i grunden hur sangiovese hanterar tanniner, frukt, kryddighet och smakens djup.
Gamla vinstockar tillför ytterligare en dimension. I Modigliana arbetar Maurizio Costa med vinstockar som är över hundra år gamla. Dessa vingårdar ger mycket små skördar, men de bidrar med en anmärkningsvärd koncentration och ett djup, som om vinet hämtade kraft ur ett mycket äldre minne av bergssluttningen.
Hanteringen av tanniner har blivit minst lika viktig. Jäsning med hela klasar (whole bunch) används selektivt, särskilt där sandiga jordar och varma lägen tillåter stjälkarna att mogna helt. Målet är inte att få ett grönt eller kartigt vin, utan en finare struktur och större aromatisk komplexitet. Villa Papianos vingårdsvin ”Vigna Beccaccia” från Modigliana visade detta tydligt, med blommiga toner, mogen röd frukt och fina tanniner lyft av ett stabilt ramverk.
Lagring och mognad är ett annat sätt på vilket Romagna förändrar sin image. Kategorierna superiore, riserva och superiore riserva är mer än bara byråkratiska termer när vinet har den syra och tanninstruktur som krävs för att klara lagring. Historiska vertikalprovningar av viner från 1980- och 1990-talen har visat hur överraskande bra de håller. En Sangiovese Superiore Riserva 1985 från Fattoria Zerbina, som lagrats 12 månader på franska barriquer, hade fortfarande kvar sin fräschör, saftiga frukt och energi efter fyra decennier. Det var en påminnelse om att Romagnas bästa sangiovese-viner aldrig bara varit avsedda för tidig konsumtion. På rätt plats, och i rätt händer, kan de åldras med stor värdighet.
Romagnas utmaning idag handlar kanske inte längre om kvalitet, utan om tydlighet: att förklara för internationella konsumenter varför dessa skillnader spelar roll.
5. Romagna handlar inte bara om rött: här kommer albana
Romagna kan visserligen vara ett av sangioveses andra hem i Italien, men här görs inte bara rött vin. Albana är ingen bifigur i sammanhanget. Det är en av regionens mest särpräglade druvor och kanske dess mest oväntade kort på bordet.
Dess stilmässiga bredd är ovanligt stor. Albana kan göras torr och krispig, jäst på rostfritt stål för maximal fräschör. Den kan göras som passito (sött vin på torkade druvor), där sötman balanseras av en frisk syra. Den kan också skalmacereras, lagras på amfora eller hanteras med en mer oxidativ, traditionell fingertoppskänsla. Förr i tiden sparades de söta eller lätt pärlande versionerna till speciella tillfällen, och grävdes ibland till och med ner i sanden för förvaring. Idag återupptäcker producenterna denna historiska bredd med modern precision.
Vad som gör albana till något mer än bara ett enkelt, uppfriskande vitt vin är dess struktur. Druvan har ofta ett lågt pH-värde och en markerad syra, men också ett lätt tanninstramt grepp. Aromerna kan röra sig från gula blommor och akacia till aprikos, persika och gul frukt, medan avslutet ofta bär på en ton av bittermandel. Med skalkontakt får druvan ett större djup och mer textur, vilket gör den nästan rödvinslik i sin förmåga att matcha mat.
För att sammanfatta det hela är Romagna också en region som lär sig att definiera sig under press. Efter de förödande översvämningarna 2023 innebar årgång 2024 ytterligare ett test: en av de varmaste och blötaste säsongerna som registrerats lokalt sedan 1961, med efterföljande översvämningar i september. Trots detta nådde sangiovese både teknisk och fenolisk mognad, och produktionsvolymerna återhämtade sig jämfört med året innan. Det som förr beskrevs som en sent mognande druva, som ibland skördades långt in i oktober, når numera ofta full mognad i mitten av september. Vinerna bär spår av ett förändrat klimat, men utan att förlora sin identitet.
För att verkligen förstå Romagna ska man inte bara uppleva det genom en karta eller en artikel. Man bör köra genom dalarna, korsa Romagna-ridån, stå mitt bland blå lera och marina fossiler, och låta sangiovese och albana tala med sina egna lokala accenter.
Fotnoter:
* De 16 underzonerna (sottozone) är: Serra, Brisighella, Modigliana, Marzeno, Oriolo, Castrocaro, Predappio, Meldola, Bertinoro, Cesena, Mercato Saraceno, Longiano, Imola, Coriano, San Clemente, Verucchio.
Författaren besökte Romagna som gäst hos Consorzio Vini di Romagna under programmet Vini ad Arte 2025. Alla observationer och bedömningar är författarens egna.
Läs mer om vinerna i Romagna på BKWine Magazine:
