Ung port kontra gammal port? Hur är det med tawnies? Och varför är de flesta portvinshus uppkallade efter gamla engelsmän? Jorge Ramos rätar ut allt med lite hjälp från Taylors utbud av portviner. BKWine’s Ulf Bengtsson rapporterar.
När jag tänker på portvin, så blir frågorna bara fler och fler. Först, de här gamla engelsmännen, Graham, Taylor, Cockburn, Osborne? Hur kommer det sig att de flesta portvinshus verkar ha brittiskt ursprung? Är det Napoleon fel, ännu en gång? För det andra, är årgångsport alltid överlägsen och mer eftertraktad än tawny port? Eller har tawny port en chans? För det tredje, hur är det med andra starkviner från andra vindistrikt, som Sydafrika eller Australien? Vad gör Dourodalens viner så speciella? Och slutligen, hur länge ska en vintage port sparas i källaren innan man öppnar den?
Nej, det var inte Napoleon denna gång. Och det var inte sex-frus-Henrik VIII heller, trots att han kunde ha varit en intressant och den mest sannolika kandidaten i det här fallet. I själva verket var det det spanska tronföljdskriget och Methuenfördraget, som undertecknades år 1703.
Eftersom England var i krig med Frankrike, blev det allt svårare att skaffa vin och port började bli en populär ersättare. Methuenfördraget innebar att portugisiska viner beskattades gynnsamt jämfört med franskt vin, krig eller inte, och engelska textilier som exporterades till Portugal var föremål för någon skatt alls. Detta gjorde portugisiska viner billigare och som vi alla vet, är billigare godare.
Men engelsmännen hade ännu inte upptäckt portvin, för stunden var det bara portugisiska viner. Några år före kriget hade en vinhandlare i Liverpool skickade två nya representanter till Porto föratt de skulle lära sig vinhandeln. Som Wikipedia förklarar: ”När de var på semester i Douro besökte de abboten i Lamego, som gav dem en ’mycket angenäm, sötaktig och extremt lent vin’, som hade förstärkts med destillerad sprit. De båda engelsmännen var så nöjda med den produkten så att de köpte abbotens hela lager och levererade det hem.” Resten är (mer) historia.
Så med andra ord, när kriget gjort franskt vin flyktigt, hjälpte Methuenfördraget till att upprätta handelsförbindelser mellan England och Portugal och lade därmed grunden för portvinsindustrin. Inte helt oväntat blev fördraget senare känt i vardagligt tal som ”portvinsfördraget”.
Jag blev glad när BKWine bjöds in till en lunchvinprovning med Taylors portviner på restaurang Bobonne i Stockholm, eftersom jag alltid har haft ett intresse för portvin men inte riktigt gjort så mycket med det. Provningen leddes av Jorge Ramos, försäljnings-och marknadschef på Taylors, och organiseras av VinUnic, Taylors svenska importör. Taylor’s är en del av The Fladgate Partnership som konotrollerar varumärkena Taylors, Croft och Fonseca.
Taylor’s, ett av de äldsta portvinshusen
Jag satte mig tillsammans med Jorge Ramos och några flaskor port för att få port-frågorna utredda. Jorge Ramos börjar med lite bakgrund om huset och området. Taylors port är ett av de äldsta portvinshusen i Portugal, och det är den enda brittiska portproducent som aldrig har köpts eller sålts under hela dess historia. Så idag drivs företaget av familjemedlemmarna i 8:e generationen.
Taylors äger tre egendomar i Dourodalen, den största av dessa är Quinta de Vargellas. De flesta, om inte alla, av Taylors vingårdar ligger i den övre delen av Douro-dalen, den som kallas Douro Superior, mycket nära den spanska gränsen. Många av Quinta de Vargellas vinstockar är runt hundra år gammal och de vinrankorna är en viktig del av blandningen för Taylors vintage port. Quinta de Vargellas har ägts av Taylors sedan slutet av artonhundratalet.
Taylors var också det första brittiska bolaget att skaffa sig en egendom i Douro, år 1744, och inledde därmed förvandlingen från handelshus till vinproducent. Anledningen till detta var att säkerställa en jämn kvalitet år efter år i vinerna.
Samtliga av druvorna plockas för hand, mest på grund av hur det ser ut i regionen: allt är terrasserat. Detta gör mekaniserad skörd svårt. Inga maskiner kan arbeta där. Dock är den arbetsintensiva plockningen ganska dyr. Jorge Ramos förklarar varför: ”fyra hundra människor kommer för skörden och det är mycket kostsamt; under tre veckor har vi 400 personer som vi ger mat, husrum, underhållning och en hel del port.”
Late Bottled Vintage och ”deklarering” av årgångar
Taylors fokus är främst på årgångsport (vintage), tawny port, och ”late bottled vintage” (LBV), en kategori som, enligt Jorge Ramos, Taylors skapade 1970, med 1965 års årgång.
Det fanns en efterfrågan på vin i vintage-stil som var färdigt att dricka. En normal årgångsport buteljeras efter två år, en late bottled vintage efter fyra till sex år. Observera att om du köper äldre portårgångar så kan de ha buteljeras utomlands (t.ex. i Storbritannien eller i Sverige). Men lagen ändrades 1976. Sedan dess måste all port buteljeras i Vila Nova de Gaia.
Att ”deklarera en årgång” är ett hus individuella beslut. I genomsnitt ”deklareras” en vintage tre gånger per decennium, åtminstone under de senaste 300 åren. Taylors deklarerade dock fyra årgångar under det senaste årtiondet: 2000, 2003, 2007 och 2009. Årgångsport buteljerats i halvflaskor, standard 75 cl, magnum, 3-liter, och … håll i dig … 6 liter!
Vad nytt?
Det som har förändrats är dock druvspriten. Fram till 1992 var portvinshus tvungna att köpa druvsprit från staten, från portvinsinstitutet. När lagen ändrades 1992 kunde husen köpa druvsprit från hela världen. Jorge Ramos påpekar att detta innebar att Taylors kunde få tag på renare och mera förfinade sprit. “Men vi vill inte att den inte stör vinet. 60 procent av druvspriten kommer fortfarande från Portugal. Det bästa vinet får bästa sprit. För att inte maskera de dåliga eller bra egenskaperna i vinet.”
En stor del av vinerna är också fottrampade. Men inte alla. För ”basviner”, använder man datorstyrda ”lameller” av stål, eller ”fötter”, som trampar. Dessa lameller är horisontella på väg ner och vertikala när de lyfts upp, vilket skapar en cirkulär rörelse som liknar trampningen med en mänsklig fot. Allt från late bottled är emellertid fot upptrampade.
På tal om att trampa, det finns cirka 40 olika röda vindruvssorter som är godkända för produktion av portvin. Taylors fokuserar på de sex viktigaste druvsorter, de som är de traditionella i Dourodalen, touriga franca, tinta roriz, tinta barroca, touriga nacional, tinta cão, och tinta amarela. Vinet lagras ett år i Dourodalen, sedan förs det ner till Porto. Lagring och åldrande sker i källare i Vila Nova de Gaia nära Porto.
Och tawnies då?
En tawny port är portvin gjort på röda druvor som åldrats i fat under lång tid. Så småningom får de milt gyllenbrun färg. Så med andra ord är tawny portvin som inte åldrats flaska utan är fatlagrad. De officiella kategorierna är 10, 20, 30 och över 40 år.
Men en ”40 års” tawny port är dock inte portvin från 40 år gamla fat. Det är en blandning. Detta är viktigt att komma ihåg. En portvinsproducentens ”hus-tawny” (standardtawny) är, liksom i champagne, en blandning som syftar till att återspegla husets stil. På Taylors har man tre master blenders som ser till att blandningen är korrekt och konsekvent. Som Jorge Ramos påpekar ”en av dessa blandare har arbetat för Taylors i 50 år, och även hans far och hans farfar…”
Man skulle kunna säga att 90 procent blandningen i flaskan är vad som står på etiketten. De som blandare har som mål att uppnå denna stil. I en flaska tjugo år tawny, till exempel, kan du ha en blandning av trettio olika viner vari det mesta är runt 20 år gammalt.
Jorge Ramos avslöjar ”alla tawny lagras i små fat. När det är dags för buteljering, tar vi några fat från 1926 för att få kola-, karamellsmak. Vi tar några fat från 1940 för att få fikon och aprikoser. Och sedan fräschar vi upp allt med en större andel från 80-talet och 90-talet för att få apelsinskal och syra. Så i en flaska kan det vara en blandning av trettio olika årgångar.”
Jag frågar honom om det som står på etiketten, 10, 20, 30… Är det mer ett varumärke än en blandning? Nej, säger han. 90 procent är vad som står på etiketten. Vinerna i källaren går tillbaka till 1848. Så småningom kommer detta fat att bli tomt och den eftertraktade kola- och karamellkaraktären kommer då att komma från 1849 års fat istället… Så det är inte solera system som de använder. Dessutom avdunstar tre procent varje år ur faten, vilket fylls upp med annat vin från samma årgång.
En sjundedel av den totala produktionen måste avsättas för tawny port, ”så att portvinsindustrin inte får slut på vin.” Men Taylors avsätter mer, ”därför att vi tror att det är dit marknaden är på väg. De är mer instinktiva, de kan drickas året runt, kyl dem under sommaren, de går förmodligen bättre till desserter.”
Och hur är det med vinet då?
Slutligen några provningsnoteringar. Detta är vad som vi provade (OBS: priserna gällde innan alkoholskattehöjningen 1 januari):
2008 Late Bottled Vintage
Tunga aromer av mörk choklad, lite ”malkulor”, silkeslen konsistens. Bra syra, sötman i vinet är knappt märkbar. Fortfarande väldigt ung. Att behålla i källaren en tid. Fick mig att tänka att detta är som en glögg borde smaka. (169 kr)
1995 Quinta de Vargellas
Helt integrerad, enorm kraft i både doft och smak. (225 kr för en halvflaska)
2005 Quinta de Vargellas
Och nu till något helt annat! Varmare, sötare, fylligt, överväldigande tanninstruktur, banan, mer bett.
1985 Taylors Vintage Port
Härlig balans och integration, överflödande rik, generös, torkad frukt, kaffe.
2000 Taylors Vintage Port
Jag tror att detta blev mitt hjärtas vin idag, det hade något de andra inte har. Mycket, mycket trevligt.
2011 Taylors Vintage Port
Fantastiskt, men lite svårt att bedöma just nu. Mycket kraftfull. (695 kr)
Taylors 10 år gammal Tawny
Lite kärv, tror jag. (229 kr)
Taylors 20 år gammal Tawny
Mycket bättre. Härlig textur, stort vin! (449 kr)
Taylors 30 år gammal Tawny
Bättre än den 20 år gamla, mer av allt. (995 kr)
Taylors 40 år Tawny
Det här är Taylors sätt att säga ”jag har sagt mitt”. Jag har inget att tillägga. Perfektion i en flaska, för att använda en klyscha. (1494 kr)
1964 Single Harvest Tawny Port
Fantastiskt imponerande. Perfektion. Igen. (1750 kr)
Så, har blivit jag något klokare? En av mina frågor var om ålder, när dricka. Unga, gamla, någonstans mittemellan? Jag sitter med 2000 och 2011, med 1985 i färskt minne. 2000, tror jag. Jag vet inte. Kanske. Kanske 10 år är tillräckligt bra. Men 1985, dess textur, så silkeslen och integrerad! Och tawnies. Man kan verkligen inte utesluta dem på något sätt. Klokare? Tja.
Många, många tack till Jorge Ramos och Taylors för att ha delat med sig av vin och av historien bakom Taylors, och många, många tack till Catharina och resten av besättningen på Vinunic för denna underbara upplevelse. Tack!
På ett mer personligt plan, för ungefär tjugo år sedan var jag i Porto en vecka. Vårt fokus var inte vin, snarare var det solen och havet, men är man i Porto så är det svårt att inte bli indragen i portvinsverksamheten. Så, på en av dagarna hoppade vi på en guidad busstur, ”Porto och portvin”, ledd av en galning till engelsman i tidiga trettioårsåldern.
Bortsett från de vanliga turistbeskrivningarna av Porto, som vi uppskattade mycket, visade detta sig vara en guidad tur till Grahams vilket ledde till efterföljande köp av en 1977 Grahams Vintage Port. Jag har den fortfarande. Men det är en annan historia.
Konstigt nog har dock några ganska udda fakta om Porto stannat kvar i mitt huvud sedan dess.
Först, och detta är naturligtvis enligt vår guide, den galne engelsmannen, man ber inte om en kaffe i Porto. Nej. ”Du kan naturligtvis be om en ’un caffey por favore’, men det är så turistiskt. Be om en ’cimbalino’, och lokalbefolkningen kommer att skina upp. Du förstår, cimbalino är kaffemaskinsfabrikantens namn, för de gamla maskiner som först användes i Porto. Därför kallas kaffe i Porto cimbalino!”
För det andra, han tog oss igenom genom grunderna av Portos trafikregler. ”Det finns bara tre trafikregler i Porto. Ett: det finns bara två officiella hastighetsgränser: full fart, eller stillastående. Två: innehav är nio tiondelar av lagen. Och slutligen, tre: man kör inte om på någondera sida i Porto. Såvida det inte finns plats. Och trettiofem centimeter är ’plats’.”
En vecka efter provningen med Taylor’s stötte jag på en av de andra deltagarna av en händelse. Vi diskuterade Taylor-provningen lite kort, och han erkände att ”jag har aldrig ansett mig själv som en tawny kille, men Taylors vinprovning förändrade allt detta!”
Ulf Bengtsson skriver om vin under pseudonymen Red Scream på sin blogg Red scream and riesling, en blogg som blandar vin, mat, fotografi och andra livsviktiga ämnen som deckare, Stockholmspromenader och sporadisk sport. Han finns även på Facebook.
[box type=”info” size=”large” style=”rounded” border=”full”]
Att ändra uppfattning om tawny (om det nu behövs) är bara en av många goda skäl att resa till Porto och till Dourodalen. Bästa sättet att upptäcka de fantastiska portvinerna (och bordsvinerna), liksom den goda maten, i Dourodalen, är på en vinresa med BKWine.
Proffsen på vinresor: Res till världens vindistrikt med experterna på vin och specialisten på vinresor.
[/box]
