Rekommendationer från en ambitiös importörs urval
För en vinentusiast är det viktigt att hålla sig informerad om vad de olika importörerna har att erbjuda. Det är hos de ambitiösa importörerna som man hittar spännande viner, till exempel hos Handpicked Wines. Systembolagets monopolsortiment, speciellt det ”fasta sortimentet” är i stora delar befolkat av måttligt spännande volymviner. Godbitar hittar man i ”tillfälliga” lanseringar, men framför allt i importörernas beställningssortiment (som du köper via Bolaget). När Handpicked Wines nyligen gjorde en stor presentation av sina viner var BKWine Magazines reporter Carl-Erik Kanne där. Här får du hans bästa tips och rekommendationer.
Som skribent och kommentator bör inte göra reklam för någon enskild producent eller importör, men i fallet Handpicked blir man nästan beredd att göra undantag.
När de nyligen presenterade sina viner hade de en proffsig katalog med bra utrymme att göra noteringar, klar uppställning av vinerna mot katalogen och många kunniga medarbetare från Handpicked beredda att assistera den frågvise. Allt medverkade till att upplevelsen mer än väl levde upp till tidigare års sortimentsprovningar. Ca 200 viner, lite grappa, och ett bord med rom fanns att prova. De flesta vinerna var från mindre och väl utvalda producenter från de stora vinländerna och några mindre.
Mitt fokus på den röda sidan låg på nyheter med pinot noir och här fanns en del värt att nämna från Tyskland, Oregon och Nya Zeeland.
Några andra blå druvor i min intressesfär var nebbiolo och aglianico som var väl representerade.
På den vita sidan kunde jag med glädje konstatera att en vit stilla vouvray, Vouvray Le Marigny 2015 (SB 90207 159 kr), letat sig till Sverige. Fin doft av päron, citrus och bra syra och ren frukt med smak av päron och gula plommon som balanserar bra mot den varsamma fatlagringen på 10 månader. Det fanns även en utmärkt torr crémant med frisk syra, Vouvray Brut Fines Bulles (SB 74636 162 kr) från samma producent, nämligen Domaine des Aubuisières. Vinmakaren här, Bernard Fouquet, jobbar så hållbart som möjligt genom att bl a skörda för hand och vinifiera separat för att behålla så mycket ursprung från kalkjorden som möjligt i vinerna.
Dessa viner på chenin blanc åldras med välbehag och det kan därför vara en bra idé att lägga in någon låda i källaren för framtida njutning till exempelvis kyckling och smakrika fiskrätter.
Också från Loire, men dess mynning, kom en intressant ekologisk muscadet med mer frukt och mindre syra än vad man är van vid. Därför upplevdes det som ett vin med bredare användning än som apéritif- och skaldjursvin, Muscadet Sèvre et Maine sur lie Chemin des Prières 2017 (SB 96307 139 kr). Vinmakaren är Jérémie Huchet som är 4e generationen på Domaine de la Chauvinière och strävar mot helt ekologisk vinproduktion. Vinet var ofiltrerat.
För att fortsätta det gröna spåret så är assyrtiko och aidani två Grekiska druvor från främst Santorini, en ö i Cykladerna, som är en grekisk ögrupp norr om Kreta.
Jordmånen på Santorini är huvudsakligen vulkanisk och mager så vinstockarnas rötter får leta sig djupt ner för näring. Vinlusen trivs inte heller här, så en stor andel av stockarna är oympade och kan vara mycket gamla. Assyrtiko är inhemsk på Santorini sedan mer än 2000 år, och en av de bästa kvalitetsdruvorna i Grekland. Då ön är mycket utsatt för vind och stark sol använder man sig av en speciell uppbindning i korgform för att skydda druvorna. Druvan är idealisk för området eftersom den både utvecklar optimal fruktmognad och behåller syran. Vinerna får därför hög syra och bra mineralitet. Assyrtiko oxiderar snabbt, vilket man utnyttjar vid framställning av söta viner (vinsanto). Druvan är också ofta basvin i cuvéer med ex vis aidano, en annan inhemsk druva, mindre uttrycksfull.
Jag provade Assyrtiko Argyros 2016 (SB 72570, 189 kr) som var en välgjord torr representant för vin gjort på assyrtiko.
Producenten Estate Argyros Winery är familjeägt sedan 4 generationer och omfattar ca 65 ha. Man kombinerar gammalt hantverk med modern utrustning, skördar för hand och undviker nya ekfat, allt för att maximera druvans karaktär.
Om vi följer det grekiska spåret till Italien stöter vi i Kampanien på den gröna druvan greco och den blå aglianico, som utvandrade greker tog med sig hit för ca 2500 år sedan. Den grekiska invandringen skedde över hela Syditalien i olika omgångar, men för de två aktuella druvorna blev det Kampanien, Basilikata och Molise som hade bäst odlingsförutsättningar, så druvorna finns kvar här än idag. Bägge betraktas som högkvalitativa.
Greco kan ha några tillnamn för att beteckna växtplatsen. En typisk sådan är byn Tufo i Kampanien (greco di tufo). Viner från druvan är torra, har måttlig syra och är smakrika. Druvan används idag i många vita viner för att ge kraft. Mycket bra som matvin, till smakrikare fiskrätter, kyckling och liknande.
Från producenten Azienda Agricola San Salvatore 1988 fanns ett druvtypiskt ekologiskt och biodynamiskt certifierat vin att prova, Calpazio Paestum Greco 2016 (SB 71605, 215 kr) gjort på 100 % greco som handplockats och jästs med naturlig jäst i ståltank. Här fanns en doft av citrus, smakrik ren frukt och lång eftersmak.
Vinet kommer från den historiska marken Paestum och är en IGP Paestum Greco.
Från samma producent och samma område kommer ett vin gjort på den blå druvan aglianico, Corieto Paestum Aglianico 2015 (SB 75827, 224 kr) med mörkt röd färg, måttlig syra och bra frukt samt, trots ungdom, måttligare tanniner än vanligt för druvan.
Aglianico är en av Syditaliens kvalitetsdruvor. Under romartiden utgjorde den huvudingrediensen i Falernum-vinet. Druvan trivs bäst i trakten av Taurasi i Kampanien som har ett perfekt mikroklimat med varma dagar och svalare nätter, men även Vulture i Basilikata är en bra växtplats. Viner från dessa två områden är DOCG klassade.
Vinerna från huvudområdena är normalt mörka i färgen, packade med mörk frukt med körsbärstoner och mycket tanninrika. De påminner till sin karaktär mycket om Barolo-viner från Piemonte och liksom dessa blir vinerna efter lagring mjukare och har stor komplexitet. Om de ska drickas unga bör de luftas länge.
Stjärnproducenten av både aglianico och greco di tufo är Mastroberardino i Kampanien, som var en av pionjärerna när det gällt att återupprätta dessa båda druvors status.
På Handpickeds provning fanns också två aglianico del vulture-viner från producenten Luciana di Piccin Fabrizio. Det första, Gricos Aglianico del Vulture 2015 DOC, finns på Systembolaget (Nr 71987, 139 kr). Det var druvtypiskt med bra syra och mörk frukt och fin struktur och får sägas vara mycket prisvärt. Det andra vinet var Damaschito Aglianico del Vulture 2013 DOC. Det finns i restaurangsortimentet för 237 kr och var ett snäpp kraftfullare i alla avseenden.
Bägge vinerna är ekologiska och producenten har, efter stora framgångar i Toscana, sökt sig en lugnare miljö och samtidigt utmaningen att utveckla potentialen i druvan aglianico på ett hållbart sätt.
Jämförelsen mellan aglianico och nebbiolo från Piemonte är intressant och ville man botanisera i den senare druvan fanns en hel del bra viner att prova.
Azienda Agricola Gagliasso hade två viner från 2014 som kändes mycket unga. Särskilt Tre Utin (SB 74329 279 kr) lovade mycket gott, efter lagring.
Bruna Grimaldis Camilla Barolo 204 (R 324 kr) var likaså ung, men mycket lovande med bra syra, ren frukt och markanta tanniner som gav en tydlig struktur åt vinet.
Bruna Grimaldi är ett familjeföretag med ca 10 ha odlingar med tradition och hållbarhet som ledstjärnor. Lagring sker traditionellt på stora gamla ekfat i en nyrenoverad vinkällare.
En positiv trend i Piemonte och närliggande områden är att många vinmakare strävar efter att göra lite mer lättillgängliga viner på nebbiolodruvan än de traditionella vinerna från Barolo och Barbaresco.
Ett exempel var Severina Coste della Sesia från 2015 (SB 74096 187 kr), som var druvtypisk med blommig doft, smak av röda bär och lagom med tanniner för en bra struktur. Vinmakaren, Pietro Cassina, arbetar hållbart i alla led på sina 6 ha vingårdar.
Är man i Piemonte får man inte glömma att där också finns viner gjorda på gröna lokala druvor, till exempel arneis och moscato d’asti. Det senare är ett mousserande sött vin med låg alkoholhalt, perfekt till olika lättare desserter.
Från Piemonte tog jag ett stort hopp till Nya Zeeland och producenten Greywacke eller egentligen vinmakaren och fotografen Kevin Judd. Han producerar främst sauvignon blanc, i två stilar, samt pinot noir. Mest intressant var Wild Sauvignon Blanc 2015 (SB 96275 189 kr).”Wild” betyder här att vinet jäst med naturlig jäst, och vinet har fått jäsa på franska ekfat. Lagringen har sedan skett på fat och en del av vinet har gjort malolaktisk jäsning. Till sist har det lagrats på sin jästfällning i rostfria fat.
Vad är resultatet? Ett vin med bra syra, tropiska frukter och fat-toner, allt i bra balans. En otypisk sauvignon blanc som också fungerar till lite matigare fiskrätter.
Greywacke Pinot Noir 2014 (SB 78341 269 kr) hade en relativt mörk färg, doft och smak av mogna röda bär med kryddigt inslag och bra syra. Mycket välgjort. Det passar till både fågel och fisk. Varför inte till en kommande gåsmiddag?
Druvorna är handplockade och handsorterade samt jästa i öppna jäskar med naturlig jäst. Lagrat 16 månader på delvis nya franska ekfat.
Chardonnay 2014 (RS 249 kr) från samme producent var en trevlig chardonnay i Chablis-stil med frisk syra och smörig frukt. Man gör även viner på pinot gris och riesling.
Ett vin som i stil påminner om pinot noir från Nya Zealand är pinot noir från Oregon i USA. Familjeägda Sokol Blosser Winery med vinmakaren Russ Rossner är ett typiskt exempel på unga, duktiga producenter i Oregon som arbetar småskaligt och hållbart. (Sokol Blosser är ekologiskt certifierad enligt USDA).
De flesta finns i trakten av Willamette Valley som sedan 1970-talet varit starten och centrum för den unga vinproduktionen i Oregon.
Oregon har i perfekta förutsättningar för odling av druvor som trivs bäst i klimat med varma dagar och svalka på nätterna, och därför är pinot noir och pinot gris de mest odlade med över 60 % resp 13 % av odlingsarealen 2016.
2017 fanns 18 vinområden i Oregon, så kallade AVAs (AVA står för American Viticultural Area, liknande AOP i EU). Antalet växer allteftersom nuvarande områden uppdelas i delområden.
I Oregon finns idag ca 700 producenter. Odlingsarealen för vin, ca 12 000 ha, är mindre än hälften av den i Bourgogne.
Från Sokol Blosser fanns Willamette Valley Pinot Noir 2015 (RS 199kr) som hade doft och smak av röda bär med inslag av örtighet. Vinet var balanserat med hög syra, röda frukter och avvägda fat-toner. Vinet var lagrat 16 månader, delvis på nya franska ekfat.
Det andra vinet, Dundee Hills Pinot Noir 2015 (SB 71777 287 kr) kändes en storlek större i djup och intensitet, men hade en slank elegans i syra och frukt och lång eftersmak. Jag har provat samma vin från 2014, som var ett varmare år, och det hade inte samma elegans.
Bägge vinerna var mycket bra exempel på pinot noir från Oregon. Sammanfattningsvis känns vinerna härifrån som ett mellanting mellan Bourgogne och Kalifornien. Det finns viss värme i frukten, som i Kalifornien, och samtidigt svalka och jordighet, som i Bourgogne.
Det finns ytterligare producenter från Oregon på Systembolaget, de flesta i beställningssortimentet (BS). Förutom ovanstående, prova gärna ett vin från en annan av pionjärerna, till exempel Ponzi, Cristom, eller Bergstrom.
Den här gången provade jag inte vinerna från Washington State, staten norr om Oregon, som har bra förutsättningar för att producera druvor som trivs bra i områden med lite varmare klimat än Oregons Willamette Valley, främst i Columbia River Valley.
Den kände vinmakaren Charles Smith var väl representerad med sina välgjorda och kraftfulla viner.
Jag provade istället några pinot noir från Kalifornien för att jämföra med de från Oregon. Från producenten Birichino fanns dels Pinot Noir Saint Georges 2016 (RS 199 kr) och dels Pinot Noir Lilo Vineyard 2013 (SB 70899 369 kr). Det första var druvtypiskt ljust i färgen, hade doft och smak av röda bär och en bra syra. Ett balanserat vin, bourgognelikt i stilen. Vinet var gjort på druvor från 4 olika vingårdslägen i Santa Cruz-bergen, var jäst med naturlig jäst i rostfria tankar, lagrat i cementtankar och neutrala fat samt buteljerat ofiltrerat.
Det andra vinet var gjort på druvor enbart från vingården Lilo som ligger på 300 m höjd, alldeles ovanför gränsen för havsdimmorna, på en sydsluttning av Santa Cruz-bergen. Idealiskt mikroklimat för pinot noir, men också för det mesta som gör pinot noir svårodlad. Druvorna är handplockade, macerering sker med delvis hela klasar, och jäsningen har till största delen skett med naturlig jäst i rostfria tankar, och en mindre del i ekfat. Vinet lagrat på neutrala franska ekfat i 12 månader och buteljerat ofiltrerat. Vinet hade en ovanligt kraftig färg för pinot noir, doft av körsbär, rosor och koncentrerad smak av röda bär och körsbär, med örtiga inslag. Mjuka tanniner och behaglig eftersmak. Jag provade också en grenache av samme producent som hade bra syra och struktur och som därmed hade lite mer bett i smaken är grenache brukar ha. Birichino Grenache Besson Vineyard 2016 (SB 70960 249 kr)
Namnet Birichino ska tolkas som någon som är lite busig och det är kompanjonerna Alex Krause och John Locke som på detta sätt ville ge uttryck för en vilja att vara lite annorlunda. De vill göra druvtypiska viner från gamla vinstockar och använda naturlig jäst, samt låta vinet vara ofiltrerat. Man har även satsat på att, liksom Charles Smith i Washington, göra sina etiketter annorlunda inte minst genom motiven som gärna återspeglar namnet på vinet.
Från producenten Lioco i Santa Rosa (Sonoma), provade jag Laguna Pinot Noir 2015 (SB 73403 369 kr), som trots sin ungdom visade upp en stor doft av röda bär och en syrlig smak av jordgubbar och hallon. Lång eftersmak. Ett vin med mycket handarbete bakom.
Vad kan vara bättre än att avrunda vandringen med pinot noir från Europa och från det druvtypiska tyska området Ahr med mycket skifferjord? Det fanns några riktigt smakliga alster från den unga vinmakaren Julia Bertram, ett stjärnskott från området, med släktägda vingårdar med gamla stockar.
Hon drivs av samma engagemang som vinmakarna från Oregon för naturlighet i druvodlingen och vinframställningen. Handwerk Spätburgunder 2016 (SB 79862 185 kr) är basvinet i en trio av viner från Julia. Det är ganska druvtypiskt med en fin doft av hallon och lingon och en frisk smak av röda bär och med balanserade tanniner. Vinet är gjort på druvor från litet yngre stockar som är handplockade och varsamt hanterade. Jäsning med naturlig jäst på stora gamla ekfat.
Ett annat vin som jag provade var Ahrweiler Spätburgunder 2016 (SB 95466 229 kr). Druvorna kommer från tre olika lägen med gamla stockar (25-åriga). Handplockning och varsam pressning samt jäsning med naturlig jäst på stora gamla fat. Lagring sedan i samma fat. Ofiltrerad buteljering.
Det var en välstrukturerad spätburgunder med fin balans mellan bra syra, solvarm frukt och tanniner.
Sammanfattningsvis var vinerna från Handpickeds sortimentet utmärkta exempel på hur mycket intressantare och individuella vinerna från småskaliga producenter är än de viner som är framställda i storskaliga produktionsapparater och likriktade i smakstilen.
Eftersom Handpicked har stor försäljning till restauranger, var många av vinerna i restaurangsortimentet och finns därför inte på Systembolaget. Man kan dock alltid ”privatimportera” de viner som man är intresserad av.
Carl-Erik Kanne är aktiv Munskänk och pensionär med tid att botanisera och kommentera det allt större flödet av kvalitetsviner. Carl-Erik skriver om vinprovningar och vinarrangemang i Stockholm för BKWine Magazine.
